Cancer och psykisk ohälsa?....

Det här är säkert inget nytt men för mig är det nya tankar att fundera kring psykisk ohälsa och cancer. Finns det ett samband? Med tanke på att man i media går ut med att den psykiska ohälsan ökar samtidigt som man pratar om ökning av cancer. Man pratar om att en ohälsosam livsstil vad det gäller mat och träning ökar cancern, det gjorde man senast imorse på tv4. Men det måste ju även innefatta den psykiska ohälsan kan jag tycka. Livsstilen grundar sig oftast i hur man tänker och utifrån det aggerar......mår inte sinnet bra så blir ingenting bra för det finns ingen ork till det. Genvägar blir lösningen för att orka ta sig igenom dagen. Maten blir lidande, sömnen blir lidande osv.....spiralen är igång...fast på fel håll. Det kan låta som ett helt företag att vända skutan så många väljer att gå i det här med halvhjärtade försök att göra en förändring. Man skjuter det framför sig hela tiden och tänker " det där ska jag göra sen när det lugnar ner sig"  eller  " jag ska sluta äta det där och börja träna på måndag" osv. Varför inte börja nu? Vad är det som hindrar? Det kommer inte att bli någon tid över sen, eller bli lättare att börja om några dagar. Det finns heller inga genvägar eller någon annan som kan lösa det åt dig. Alla svar finns hos dig själv. Det är bara du som vet hur du vill leva ditt liv och vilka mål du ska ha. Har du dina mål klara och vinsten när du har nåt ditt/dina mål så är det betydligt lättare att genomföra det och du kanske rent av kan smitta av dig på din omgivning. Det blir ju alltid ringar på vattnet.
Du väljer själv hur du vill se på livet( visst är det fantastiskt! )...... "visst! eller hur!? tänker du nu...... Det är ju Jä*igt lätt  för henne att säga när man sitter mitt i skiten!!"........det är ingen som har påstått att det är lätt! Men har man väl bestämt sig så är det faktiskt inte så svårt heller, när man väl har tagit beslutet så ändras fokus. Man blir målmedveten. Dit ska jag!! Jag tror många ggr att det är jobbigast när man tänker på att man ska behöva förändra något överhuvudtaget för det innebär nya tankar och nya vägar och det känns inte tryggt, det är ny mark liksom. När man inte mår som en beduinkung så är det sista man vill att den trygghet man tycker att man har ska försvinna. Det känns som man rasar ner i ett svart hål om man skulle göra nåt annorlunda. Man ser inte att en förändring faktiskt kan bli till det bättre. Det är "lustigt" det där.....när man mår skit vill man inte ha förändring och när man mår bra så ser man fram emot en förändring. Snacka om motsatser egentligen.....
Nåväl.....tillbaka på spåret.....man har ett val här.....( man har miljoner val i livet, men här är ett av de :) .....jag kan välja att se det negativa i livet och grotta ner mig i hur jobbigt och svårt det är. Eller det positiva ( duhhh)
Det ÄR faktiskt positivt att jag kan gå upp på morgonen, att jag kan äta min frukost, att jag har tak över huvudet, jag har ett arbete.....Jag kanske inte trivs ett dugg med det jag gör , men jag har en möjlighet att förändra det på något sätt!? ( det här är en helt annan diskussion....men ni fattar grejen :) små, små saker som man tar för givet som gör att man faktiskt kan fungera. Tankarna går oavkortat till när jag själv var nyopererad i somras när jag för första gången kunde borsta tänderna! Vilken lycka!! :D tänk att slippa känna sig som ett avlopp!! :) Sen beror det ju såklart vilken ruta man är i, vilka förutsättningar man har, var man befinner sig i spiralen som gör utgångspunkten för förändring.......men den gemensamma grunden är att man VILL gör den.....för visst vill vi alla må så bra vi kan. Vi måste våga förändra.....

Så enligt mitt sätt att se det så hänger den psykiska ohälsan väldigt mycket ihop med cancerproblematiken.
Ta hand om er och varandra på bästa sätt och välj den väg som får dig att må bäst!
 
XOXO
 
↑