Empati och medmänsklighet?!
Jag åkte precis i morgonpendlingen så tåget fylldes på ordentligt ju mer vi närmade oss Lund. Det var fullt och lite till....
I Landskrona klev det på en dam och satte sig mittemot mig. Hon plockade upp en bok ganska så snabbt och fördjupade sig i den. Alla är verkligen i sin egen bubbla på tåget. Skulle man öppna munnen och inleda en dialog så verkar folk bara svara för att de måste, för att inte verka oartiga. Som bekant så älskar jag att prata så jag tycker det är ganska så trist....
Nåväl .....när vi hade 10 min kvar till Lund ungefär så noterade jag att damen mitt emot vände blicken ut mot förnstret och nån sekund senare så gled boken ur handen , ner på golvet. Hennes sätt att stirra ut genom förnstret, och att hon inte direkt plockade upp boken fick mig att reagera.
- " ursäkta mig.....är allt ok?"
- inget svar
- " hallå! " hur mår ni ?
fortfarande inget svar.
Jag tog försiktigt tag i hennes arm och fortsatte prata med henne utan att få kontakt.......
Man blir liksom helt kall i kroppen. Jag vände mig till min "granne" en man i 35 års åldern som satt med lurar i öronen och stötte honom i sidan.
- " hon mår inte alls bra, jag får ingen kontakt med henne! kan du hjälpa mig!?" ( tanken var att få ner henne någonstans så hon kunde ligga ner)
killenns svar:
- " jaha....oj....jag vet inte vad jag ska göra!?"
Dessutom stod alla runt omkring bara tysta och stirrade bara. Jag fortsatte prata med henne och ta i henne. Jag klappade henne på kinderna ( lite hårdare) till sist så kvicknade hon till och såg såklart helt förvirrad ut. Hon blev alldeles röd i ansiktet och sa att hon kände sig konstig. Jag bad henne ta upp armarna i luften , vilket hon kunde. Jag frågade om hon tog några mediciner. Hon hade högt blodtryck så det gjorde hon. Jag fick oxå fram att hon var påväg till Malmö för att jobba. Under tiden så hade en yngre tjej reagerat oxå så när vi kom fram till Lund så rusade vi snabbt ut för att leta upp en tågvärd som kunde hjälpa till. Tjejen fick tag på en passagerare som lovade leta upp någon så hon fick hjälp!
Det var en kvinna som kom fram till mig på perrongen efteråt och sa:
- Det var väldigt snällt av dig att ta hand om henne.
-" självklart! något annat finns inte!"
Då börjar man ju verkligen fundera. Vaddå snällt!? Det är min skyldighet som medmänniska att hjälpa till när någon behöver det! Sånt här får en att bli rädd. Om det hade varit jag. Hade någon annan hjälpt mig? eller alla hade bara stirrat på ett annat håll?! För det man inte ser det finns liksom inte!!??Eller?! Det är obehagligt hur folk tänker ibland.
Jag vet inte hur det gick för damen i fråga , men jag frågade tågvärden när jag åkte hem om hon visste något , men hon hade inte fått någon info.
Jag tror det gick alldeles utmärkt! :)
Hörs snart!
Puss o kram
